Hemmaloppan

Klockan är strax efter 13, men det känns egentligen som om klockan är sen eftermiddag. Gick upp tidigt för att dels väcka tonåringen (båda hans extrajobb kallade idag) men också för att jag själv hade ett tidigt kettlebellpass.
Det här med tonåringar. Det här med att sura och gorma utan synbar anledning. När går det över?! Jag som bara har pojkar har tänkt att det är mest tonårstjejer som blir sura och vrånga. Inte riktigt så alltså. Tonåringen har väl i och för sig alltid haft ett hett temperament, så jag skulle väl egentligen vara van vid detta laget. Men vänjer sig gör man ju aldrig. Har svårt att ta utskällningar utan anledning, blir ofta nästan lika sur själv. För det är ju det som är tricket har jag märkt, att bemöta (fungerar ju även i andra sammanhang!) ilska med vänlighet. Märker de gånger man är lugn som en filbunke mot vrånga tonåringen att det ju är det som funkar. Varje gång. Men så är det ju svårt att alltid hålla sig så lugn. Man kan ju själv känna ångan som börjar pysa ut ur öronen.

Så det var en ilsken hemmaloppa som cyklade iväg till gymmet imorse. Perfekt då med hårt kettlebellpass för att göra av med en massa negativa energier. Det måste ju onekligen ta vägen någonstans, och då fungerar tunga klot alldeles utmärkt. Nu ropar tvättmaskinen på mig. Den har en viss förkärlek för det.